Jag tänker jämt och ständigt på detta ämne, kanske inte så konstigt för det finns så otroligt många som känner stress och press runt omkring mig nu. Jag har själv varit där, i skolan och därav tog jag steget och hoppa av innan det spårade ur totalt, ingenting var kul längre på den tiden, så jag vet hur det känns, tro mig!

Det jag dock tänkt skriva om handlar just om ridsporten... När jag var yngre och red ponny då var det inte alls som det är nu, man var duktig vilken klass man än red och vilken procent man än fick. Men idag är man livrädd när folk sitter på läkaren för man vet hur mycket skit som snackas bakom ryggen på än. Jag tycker det är så himla tråkigt att dom som är sjukt duktiga verkligen far illa av det här och tappar intresset mer och mer... Det är dom som inte ens vill tävla hemma för att man känner så himla många som tittar på och är rädd för vad dom ska tycka, tänka och säga...

Jag har precis tagit mig ur den här prestationsångest delen, fick till och med beröm av AM i helgen för att hon tyckte jag hade utvecklats så himla mycket mentalt. Jag har insett att det faktiskt inte går att vara proffs jämt och det tar tid att bli bäst. Jag har själv ridit i snart 15år och nu tycker jag att det känns helt sjukt att jag faktiskt kanske kommer rida min livs första MSVC i år. För bara att halvår sedan debuterade jag LA och det kändes som jag aldrig kom framåt, att jag bara stod och stampade på samma ställe och jag bara dög när jag levererade bra resultat. Men jag kan inte trolla och det kan inte min häst heller, vi alla är olika individer och det tar olika lång tid för oss alla att lära oss saker och vi måste FÖRSTÅ det!!! För att lyckas måste vi förstå varför vi hamnar på botten ibland, varför hästarna kanske inte gör som vi vill jämt.

AM sa till mig för ett halvår sedan när jag var på botten mentalt att jag måste vara glad över dom små sakerna som faktiskt är bra och bara analysera över hur jag kan göra dom sämre sakerna bättre. Försöka tänka mer framåt hela tiden, hur ska jag göra nu och vad ska jag göra för att lyckas nästa gång. Inte bara tänka att allt är dåligt.

Jag har också fått träna på att sluta bry mig om vad andra tycker och tänker, för det var en period när jag bara dög när jag hade fått bra procent på tävling. När jag hade dåliga procent då vart jag nästan ignorerad. Såklart att man känner sig värdelös då!?!?!? Fick dom här vibbarna både av tränare, lagkamrater och kompisar... Men idag har det här gjort mig starkare på många sätt, dock har jag väldigt svårt att ta emot beröm när det faktiskt har gått bra nu. Jag går istället in i mig själv och svävar på moln inom mig även om det kanske inte syns på utsidan. Det blir bättre, men jag har svårt att säga tack även om jag egentligen kanske bara skulle vela kasta mig runt halsen på den som faktiskt kommer och säger positiva saker hela tiden. Tack till er om ni läser det här som faktiskt brukar komma fram och säga alla fina saker. Ni vet nog vilka ni är! Fortsätt med det och även dom som det går dåligt för kan behöva höra någon liten sak som faktiskt gått bra!

Vi måste veta att det är okej att gråta, det är okej att vara missnöjd, det är okej att vara sämre än någon annan men det är INTE okej att frysa ut någon bara för att det går lite sämre för den. Ställ frågan "Hur tyckte du att det kändes idag?" och lyssna på vad personen har att säga. Bara visa att du bryr dig om personen även om han eller hon inte är helt nöjd, eller rent ut sagt inte nöjd alls. Sen kan personen säga att den kanske inte vill prata just då, fine! Men då har vi i alla fall visat att vi bryr oss, för alla behöver någon som bryr sig, mer eller mindre.

Vi alla har spenderat olika många timmar i sadeln och därför kanske någon som rider lektionshäst inte är lika duktig som någon som har en egen häst. Men ändå är vi alla lika mycket värda! Det spelar ingen roll om du vunnit Grand Prix tio gånger och jag kanske har vunnit LB en gång. Der här är vår hobby och den blir vad vi gör den till och jag tycker personligen att en hobby ska vara rolig, inte något tungt som ligger på våra axlar varenda dag för att någon sitter på läktaren och är svartsjuk. Nu tycker jag att vi ska peppa alla till skyarna, det går dålig ibland, men vi ska ställa oss upp tillsammans. Alla ska få ha en axel att gråta mot för att sedan kunna ställa sig upp och vara stark igen. Vi kan, vi vill och vi ska!