Speciellt när man inte har varit ensam på tre år, tryggheten liksom försvann på en sekund och hela världen rasade samman... Nu förstår jag nästan hur man känner när man inte vill leva längre, för den tanken har jag haft idag, men jag gissar att dom som tar självmord känner det fast tusen gånger värre.

Jag är i alla fall glad att jag har Eddie, mina föräldrar, Bisse och världens finaste vänner. Det är nu man märker hur mycket människor bryr sig. Jag trodde jag skulle stå helt ensam kvar men det har inte bara varit ett gammalt namn som har hört av sig, personer som jag inte ens trodde brydde sig.

Men jag känner mig fortfarande helt tom, känner ingenting förutom att hjärtat delats i tusen bitar, min tryggaste famn har lämnat mig... Vad gör man när man är den som fortfarande har känslor kvar? Mitt hjärta blöder...