Försöker använda bloggen för att öppna upp såren och låta dom blöda en stund... Jag gråter nästan inget längre, jag kan skratta och vistas utomhus utan att skämmas. Jag tänker att det kanske inte blir så jobbigt ändå. Men tillslut när jag ligger själv i sängen inser jag att du kommer ju faktiskt inte komma ikväll och nu i skrivande stund börjar tårarna rinna...

Såg våra bokstäver "M&T" på hyllan ovanför sängen nu innan jag gick och la mig, jag la dina kuddar på din plats, men parkeringen står fortfarande tom där ute varje gång jag går ut med hunden. Eddie har sprungit till dörren flera gånger och varje gång hoppas jag det är du som ska komma in och allt ska bli som vanligt igen, men instället är det bara grannen som går in till sig... Sätter på musik och varenda låttext påminner om dig, är det inte så är det en låt du kunde utan till. Din hoodie du inte ville behålla, som jag på något sätt blir glad av att ha kvar, det är ju ändå en liten del av dig... Även om den är nytvättad och inte luktar som dig...

Hela tiden är det något, du har ju alltid varit med över allt och det är väldigt tomt utan dig nu... Jag hoppas på något sätt att du känner likadant... Jag vill inte att den där sista kramen vid dörren när du pussade mig på pannan för att sedan gå din väg ska vara den sista, jag vill inte...