Vet inte var jag ska börja. För drygt ett år sedan, 24 September 2012 var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Lämnade tillbaka min foderponny efter 3år tillsammans. Strax där på hittade jag W, eller mamma hittade henne. Började rida henne och nu snart är det dags att säga farväl till även henne.

Efter dagen att vi fick beskedet har mitt intresse nästan sjukigt till botten om jag ska vara ärlig. Jag har sån stor press på mig i skolan som gör allt ännu värre. Ingen häst utom W är rolig att rida, ridskolehästarna är sega, jätteoliksidiga, för starka, osv... Jag är otroligt hopprädd, fick ridskolans största häst i torsdags vilket inte var ett dugg kul, fick andningssvårigheter och jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt till och med grät.

Jag har aldrig känt att jag skulle kunna slippa en ridlektion för att bara ligga hemma. Men det är så jag känner nu, det ska vara kul att åka till stallet, det ska var kul att rida, men det är inte det. 

Det kommer blir svårt att hitta en häst som väger upp mina krav efter W. Hon är verkligen min typ av häst. Sist när jag bara skulle trava henne lite ville jag aldrig sluta, så himla perfekt, jag hade kunnat sitta där i evigheter, perfekt motor, bra gung i traven och lagom i handen. Att sätta sig på en ridskolehäst eller liknande efter det är inte alls lika roligt. Jag hoppas verkligen det kommer än vänding snart, annars vet jag inte hur länge jag pallar av att kämpa.