Dags att skriva av sig lite... Veckorna går sakta men säkert framåt, jag har mått bra, haft något kortvarigt magknip då och då, ibland längre stunder på kvällarna men det går förhoppningsvis över snart de med. Annars är det rätt okej med mig, har världens finaste pojkvän så kan nästan inte önska mig något mer. Min rygg borde dock kollas upp efter moppeolyckan. Haft möte på skolan om min frånvaro, men det ser ut som det kommer lösa sig nu när jag börjat må bättre.

Jag hjälper Olivia lite med hennes C-ponny Sorino för tillfället då hon är med i uttagningen till Skellefteå bygdens lucia, så hård träning är det för henne och då får jag äran att trimma hennes ponny!

Men till det dåliga, tråkiga och jobbiga... Finaste Wendy var tillbaka till Timrå igår för återbesök. Jobbigt att sitta hemma, att inte följa med och inte ha en aning om hur det går. Men vi alla var beredda på vad som väntade. W hade svarat pyttelite på behandlingen och det ser inte alls lovande ut, inte bra alls med andra ord. Men jobbigast av allt... är att hon nog tyvärr kommer lämna oss inom en snar framtid. Veterinären vill döma ut henne då han inte tycker att det är värt att prova behandla fler gånger. Så det är upp till försäkringsbolaget som bestämmer om hon ska behandlas fler ggr eller hur det nu blir.

Jag är så himla tom, förstår inte riktigt vad som kommer hända, vill inte förstå om jag får säga det själv. Det är svårt att gråta, mer att jag stirrar in i väggen och bara vill komma bort för stunden. Hon är ju ändå här, den där vakna tjejen som direkt spetsar öronen när man visslar på henne, som försiktigt kommer fram och nosar på en i hagen, som andas varmluft i nacken och älskar att lukta på håret och lurvet på luvan. Det går bara inte att förstå att hon kanske inte kommer stå där om inte allt för länge. Jag vill bara att hon ska va bra, bli bra, må bra, utan att ha ont. Klart det ska bli såhär när jag äntligen hittat en häst som passar mig...

Ska ta hand om henne lördag och söndag, vi har bestämt att hon ska få göra det hon vill göra. Vi har öppnat upp hennes hage till en stor så hon kan busa och bralla hur mycket hon vill, sen ska vi rida henne lite också, utan några höga krav så länge hon själv vill, nu när man kortar tyglarna vill hon bara springa, hon taktar och är allmänt känslig. När hon inte får det blir hon bara tråkig, tjock i handen och inte alls possitiv. Men vi ser väl hur hon reagerar, ångrar hon sig när hon väl får springa så ger vi oss väl, hon brukar ju vara duktig på att säga ifrån om något är fel. Skulle så gärna vela se henne bocka eller något då jag själv upplever att hon blivit lite tillbaka dragen senaste veckorna. Först idag som jag känt igen henne, busig, naffsat i kläderna, pussat mig när jag inte ens velat osv. Hon är så himla go.

Känner att min otur kan få ta slut nu. Vill bara komma bort för stunden, känns som jag sugits in i ett mörkt hål. Nej fy... Kan ingen ge mig lite tur...