Den där känslan när det har pirrat i magen sen första kyssen, den där känslan när man aldrig kan sluta tänka på honom, utan han är den som får en att sakna bara av att vara runt hörnet, en meter bort, en armslängd, ett ögonkast.. Han är den jag vill hålla om sjugofyra timmar om dygnet... Men att veta att jag inte ens får se honom varje dag svider, det gör så ont, fruktansvärt ont... Ibland känns det som att det inte ens är värt att fortsätta hålla glöden uppe, men de där få timmarna i veckan med honom tänder upp glöden gång på gång och får mig att känna mig lyckligare än någonsin.

Jag har känt denna känsla i nästan tre långa år, alldeles för många plågsamma månader medans vissa månader varit bättre än någonsin. Många tårar har rasat ner för mina kinder, men samtidigt har han alltid lyckats få mina mungipor att stiga. Det finns något speciellt hos honom som gör att jag nog aldrig kommer släppa taget förän det är helt över.

För är det någon jag älskar, då är det han...