Det var en jobbig dag igår, både för mig och Moa, men samtidigt var det riktigt skönt att få svar på våran fråga som ingen annan kunnat svara på tidigare. Så synd att man ska behöva åka till Timrå för att få veta den riktiga sanningen. Varför finns det ingen som är nog bra här uppe i norrland?

Efter att vi kört lastbil i fem timmar kom vi fram exakt i tid, hur bra tajmat som helst! Vi började med att visa W på lina för att han skulle få se henne rörelsemönster och redan då tyckte han att hon bara var stel i höger bog, d.v.s inget inflamerat muskelfäste som vi trott. Men han tyckte att hon inte såg riktigt ren ut vänster bak istället... Så vi tog in henne igen, bytte till grimskaft och gick till gången. Visade henne först i skritt, sen i trav. Efter det böjde han båda bak och hon reagerade på vänster bakknä, ungefär en grad.

Direkt fick vi konstaterat att hon har medfött "high heel" vilket betyder att hon har lite olika vinklar på hovarna då ena hoven är högre i trakterna om jag nu minns rätt... Det gör att hon ställer höger fram längre bak när hon till exempel äter från marken och även ibland när hon bara står normalt. Detta har förmodligen orsakat spänningarna i bogen och är anledningen till att hon är så oliksidig och tunn på högersidan. Riktigt kul att veterinären kunde förklara hur det kändes när man red henne och allt stämde in på pricken. Han nämnde till och med att vi måste trampa ner mer i vänster stigbygel för att sadeln lägger sig lite till höger. Jag och Moa bara nickade och kände igen allt han sa. Rätt sjukt då han själv bara rider islandshäst en gång var femte år typ.

Han var så sjukt bra med hästen, klappade henne hela tiden och var lugn själv och jättelätt att prata med. Eftersom W inte är så trevlig med sprutor så gav vi henne först lugnande i munnen, hon var inte helt lugn efter det så hon fick en spruta också. De rakade bakknäet på henne och ställde in henne i en tvångsspilta under tiden som dom gjorde ultraljud på delen där hon blev sparkad i somras, även runt om då det var där hon readerade på böjprovet. Han tittade noga på henne och sa att det inte alls såg speciellt bra ut... På knäleden, lite innanför benet fanns det rätt ordentligt med inflamerade pålagringar som inte alls såg lovande ut. De hittade även en benförändring efter sparken, som inte alls borde vara där. 

Vi fick även veta att pålagringarna kan ha suttit i väldigt länge, alltså att det mest troligt inte kommer från sparken i somrasd, utan att det kanske satt i redan när vi kollade upp henne första gången i vintras för att hon sparkade och sa ifrån när det blev jobbigt. Hon har alltid varit svag i vänster bak och om hon sagt ifrån eller sparkat har det oftast varit med vänster bak. 

Dom behandlade henne i knäleden, men sa att skadan verkar vara kronisk och det är inte säkert att hon svarar på behandlingen... Men det blir återbesök om 2-3 veckor och vi få hoppas på det bästa... Så himla jobbigt då vi inte har en aning vad som väntar nu, det ända vi kan göra är att hoppas på att hon svarar på behandlingen.

Kom inte riktigt ihåg allt han sa, så jag hoppas jag sagt allt rätt och inte rört ihop allt för mycket. Låter säkert mycket större än vad det är, dock är det här bara en liten del av knäleden. Men det är ju trots allt ingen lek, han sa även att det kanske är 5% av alla hästar som har ungefär som W eller värre.

Wendy har i alla fall skött sig bättre än bäst! Hon gick på lastbilen direkt, nosade lite sen gick hon rakt på. Varit hur lugn som helst både när jag longerade henne och sprang med henne, jättesnäll vid böjningen, osv. Reagerat lite på sprutor och lugnande men ändå skött sig bättre än något besök tidigare. Fina hästen, stor guldstjärna till henne.

Nu blir det liten hage och långa promenader för hand i en vecka, nästa vecka kan vi skritta henne uppifrån om vi skulle vilja det. Håll tummarna för fina tjejen nu! ♥

Tänka sig, att idag har det gått ett helt år sen jag träffade denna underbara varelse för första gången, ett helt år sen jag satt på hennes rygg för första gången. Första intrycket jag hade var att hon var överbyggd, stod väldigt mycket i nedförbacke. Hästen jag provred innan var likadan men inte alls något för mig, nästan så att jag tänkte ge upp direkt. Moa var supergullig, snäll, red lite i skritt och trav innan hon frågade om jag ville prova henne. Hon såg inte så märkvärdig ut men jag tänke att hon kunde ju ändå få ett försök.

Kände direkt att hon var riktigt känslig, både för hand och skänkel, blev man för stum själv blev hon stum tillbaka. Efter jag känt på skritten, travade jag lite och det var inte alls som jag trodde. Det fanns där, jag kände det, det där lilla extra, men hon var så svag. Galoppen var värre, hon var väldigt svår och stretig, inte alls speciellt villig att arbeta på tygeln. Men jag var nöjd!

Mamma sa: "Är du verkligen säker?" Men jag kände det, hon hade det jag ville ha. Det syntes inte, men jag visste det, det kändes!

Idag undrar jag hur jag kunde falla för den hästen hon var, stötig i galoppen, jag kunde inte sitta ner på henne utan att jag störde henne, rädd för det mesta, minsta lilla ljud reagerade hon på. Hon kunde dra iväg när som helst, var som helst. Men jag visste att det fanns där. Idag vet jag att det finns där! Att få 8or på våran första tävling fick jag mitt godkännande. Känna varje steg i den där mellantraven med känslan att bara flyga fram.

Trots alla motgångar har vi tagit oss massor med steg framåt. Det bästa steget är nog kontakten med henne, hon är som en hund, lite skeptiskt ibland, men inte alls det där stressade stoet som vänder rumpan till och visar vitögat för att hon är osäker. Nu är hon snarare lite för på, hur mysig som helst, när hon nosar en i håret och blåser varmluft i nacken så gåshuden reser sig över hela ryggen. ♥

Vi är inte riktigt där, men vi är en bra bit på vägen. Den dagen när allt sitter, när hon litar på en även om ett flygplan försöker förstöra våran bästa ritt någonsin, den dagen när hon inte bryr sig om något annat och bara fokuserar på ryttaren. Den dagen kommer hon vara i toppen, det lovar jag!

Världens finaste Wendy!

Lång dag... Irriterat öga, så har gått utan smink och med glasögon idag, snyggt! Fortfarande inte helt bra... Hade matteprov som gick åt helvetet... Hyffsad mat på skolan, var i alla fall pasta, nom nom! Sen svenskan som aldrig tog slut då lovet väntade. 

Väl hemma somnade jag i soffan. Vaknade kring 6 av mitt alarm som jag varit duktig och ställt. Åt middag och for till stallet för att bygga bana till helgens tävlingar. Mest jobbigt då jag knappt kan lyfta något med min handled... Haltade omkring och kände mig mest dum för jag nästan bara tittade på... Tiden gick oerhört sakta... Missade i stort sätt nästan hela idol kändes det som.

Nu ska jag sova och hoppas på en bättre dag imorgon. Det blir stallmys med W på förmiddagen. En vecka sen jag tog hand om henne, saknat i mängder! Sen ska jag följa Mattias och fira några i hans släkt. Blir säkert bra, förhoppningsvis.

Gn.

Var på stallet för utfodring ikväll, fick pussa på finaste W. På lördag var det en vecka sen jag satt på hästryggen, tror inte jag kommer vara redo då heller då det tar ont att vrida handleden osv... Men kärlek när hon höjer huvudet med spetsade öron och den där busiga blicken när jag kommer in i stallet och visslar på henne. Tjejen som alltid är vaken och med på vad som händer. Ännu mer kärlek när hon är så mysig som hon är och ska pussas och nosa en i håret osv. Hon vet verkligen hur hon får en på bra humör! ♥

Tordag idag, helt okej för min del. Kan gå rätt normalt nu, gör lite ondare att gå i trapper och sätta sig på en stol, t.ex. Men allt blir bättre för varje dag som går. På idrotten fick jag agera basketdomare, haha ingenting för mig! Ända jag fatta är att man ska blåsa när de springer utanför linjen typ...

Ikväll är det matteplugg som väntar, prov imorgon... Har varit och köpt munkar och godis på maxi, perfekt när man ska plugga! Två lektioner imorgon, sen är det looov! ♡

Kan även berätta att jag åker mest troligt till Timrå på måndag. Wendy ska få åka in på kliniken där för en ordentlig genomkoll. Hoppas att hon är fräsch även fast man skulle vela att de hittar något så man slipper undra vad som känns fel, utan få en bekräftelse att det är något. Red ju henne i fredags efter att hon vilat från uppsuttet i drygt en vecka, då kändes hon fin, dock känns hon lite stelare/stummare i höger bog. Men jag skulle lika gärna kunna inbilla mig... Fina hästen...

Måndag:
Tisdag: Läkarbesök på ungdomsmottagningen, kunde inte gör något
Onsdag: Illamående efter specialidrott
Torsdag: Magkramper
Fredag: Magkramper - Läkarbesök på vårdcentralen, lämnat tester, beställt tid för ultraljud på gallan och väntar på att få en barnläkare som kan ta hand om min utredning. - Wendy
Lördag: Illamående - Wendy - Moppe olycka, akuten, stukad handled, blåslagen
Söndag: Mer blåslagen

Du är jämt bort från skolan? Hur mår du egentligen? Borde inte du kolla upp det? Varför är du hemma så mycket? Vad har hänt? ... Frågorna ställs gång på gång, börjar bli något less så tänkte att jag kunde ta det här, från första början..

Det började i September förra året... För ett år sen drygt. Jag skulle lämna tillbaka min bästavän efter tre år tillsammans... Mådde ruskigt dåligt, men trodde allt berodde på depritionen... En månad senare dumpade min pojkvän mig, vilket inte gjorde saken bättre, grät jämt... Hamnade efter i skolan, var stressad osv. Kollade med skolan, fick stödengelska själv så jag minskade pressen i mitt sämsta ämne. 

Skolan vart mycket bättre, men jag började få magkramper med jämna mellanrum. Under våren tog vi massor med prover, var hos läkare, fixade ryggen men inget gav något resultat. Skaffade p-piller mot min fruktansvärda mensvärk för att balansera upp smärtorna lite. Åt även medicin mot urinvägsinfektion... Men kramperna fortsatte tills sommarlovet. Då det blev många timmars sömn varje dag och jag kände mig genast mycket piggare, ingen stress, bara tog det lugnt och vilade upp mig. Slutade äta p-piller då jag inte hämtade ut några nya kartor. Mensvärken började om, men det kunde jag leva med.

Fick något enstaka magknip under sommaren, mensvärken vart värre och jag började om att ta p-piller i samband med skolstarten. Magknipen minskade men istället fick jag ett fruktansvärt illamående, ett tryck i bröstet, kräkningar, suruppstötningar osv... Tillslut spydde jag till och med... Jag åt då nevoletta... Åkte in till ungdomsmottagningen i slutet på september, bytte till cerazette. Illamåendet minskade, men istället fick jag tillbaka magknipen...

Nu har det gått drygt tre veckor med cerazette och jag mår mycket bättre, är piggare och framförallt gladare i skolan osv. Känner mig mer motiverad även fast magkramperna dyker upp då och då.

Va hos läkaren i fredags, tog blodprover för att kolla laktos, gluten osv... Sen ska jag skickas på ultraljud undersökning för att kolla gallan så det inte är något där... Sen står jag på kö för att få komma till en barnläkare som kan ta hand om min utredning eftersom jag är under 18... Så det är bara att vänta nu, mår som sagt ändå bättre än innan.

Hade dock oturen med moppeolyckan i lördags så idag har jag ont i hela kroppen, men det känns som att det kanske gått över innan helgen. Känns som träningsvärk i hela kroppen, plus att jag är stel, kan knappt röra mig och varenda rörelse gör ont någon stans... Det tröttar ut mig sjukt mycket... Undra när jag kommer klara av att sitta på hästryggen igen.

Ska försöka ta mig till skolan imorgon i alla fall, borde ha lite mindre ont då tycker jag.

Nu vet ni läget.

Första halkan låg på backen och jag visste att det var som värst vid stallet. Ändå tog jag moppen till stallet. Jag är oerhört rädd för att ramla med moppen, kör oftast väldigt sakta i kurver och där jag vet att det kan ligga grus på vägen. Kör efter torsgatan kanske 80% av vägen till stallet och den såg jättefin ut, inte halkig öve huvud taget. Däremot vid stallet var det värre, så tog kvarteret bredvid och körde gångvägen istället och där var det inte halt alls. Väl framme vid stallet var jag hel och hade bra grepp hela vägen till stallet.

Var ganska illamående innan jag åkte till stallet så jag gjorde allt lite snabbt, red ett kort barbacka pass så länge som jag orkade. Gjorde lite lydnadsövningar, start, stopp, rygga, osv. Hon var duktig! Stod och myste med henne rätt länge.

Sen var det dags för hemfärden, tog mig förbi stallet, ut på torsgatan. Drygt en kilometer hemifrån, vid alhems kyrkogård kommer det en katt från höger. Jag hinner inte ens tänka att jag ska bromsa innan moppen viker dig under mig. Jag stupar ner mot trottoar kanten på höger sida medans moppen rasslar iväg till andra körfältet. Jag ser hur det gnistrar om moppen i ögonvårn samtidigt som jag snabbt stället mig upp. Hur gick det för katten? Av ren panik tittar jag efter katten som springer ner i diket på andra sidan vägen. Det var rätt mörkt ute, vad jag hann uppfatta var den inte så långhårig, svart, kanske med ljusa fläckar. Såg ut som den sprang på alla fyra.

Av bara farten skyndar jag mig till moppen som ligger på andra sidan vägen en bit bort. Motorn går fortfarande, jag lyfter upp den och känner hur handleden värker. Kör upp den på trottoaren och ringer efter min storebror då mamma jobbar och pappa är på hockeyn. Tim kommer och skjutsar mig direkt till akuten, tårarna sprutar och handleden värker fruktansvärt mycket. Varenda gupp och rörelse var som att någon bröt av handleden.

På akuten får jag vänta en stund, tillslut får jag komma in, de ger mig alvedon känner på handleden och skickar oss till röntgen för säkerhetens skull. Mamma kommer och löser av världens bästa storebror som var med mig enda tills då, vad hade jag gjort utan honom?

De tar fyra bilder på röntgen. Ännu mer väntan. De hade tittat på bilderna och såg ingen fraktur eller liknande. Förmodligen mest bara en ordentlig stukning och ev. blödning. Men på måndag skulle en röntgen läkare titta på bilderna och om det fanns något annat skulle de höra av sig.

Äntligen fick jag åka hem, slita av mig byxorna och kika på knäet som värkte allt mer och mer ju längre jag satt still. trasiga ridbyxor, hål i långkallingarna och blodigt knä. Mamma plåstrade om mig och tvingade i mig mat då sist jag åt var drygt 6 timmar sen.

Idag har jag fått en hel del blåmärken, hjälmen ser förjävlig ut... Utan den hade jag nog inte varit lika pigg som idag. Trots att jag hade hjälm lyckades jag få en lite fläskläpp också. Vill inte ens tänka hur det skulle ha gått utan. Använd hjälm för guds skull! Rätt som det är är olyckan framme, som för mig. När man minst anar det. Jag hade trots allt ruskigt tur... Jag är mest bara chockad och oroar med hur det gått för katten... Ibland är det jobbigt att vara djurvän...

Var rädda om er! ♥

Senaste dagarna har mitt intresse lagt sig lite på hyllan, vet ärligt inte riktigt vad det beror på... Känns som jag behöver ett riktigt värstig pass nu för att få upp gnistan igen. Ett sånt där pass när allt bara flyter på och känns så lekande lätt. Ikväll kom jag ihåg hur fin Nessa var sista månaden. Hon gick så sjukt bra på det tredelade bridongbettet och remontnosgrimman. Men det tog oss tre år att komma dit.

Idag känns det som att jag vill ha allt serverat på ett silverfat. Jag har varit dålig, tappat nästan all ork och glädje. Inget har varit kul. Men alla gånger jag gråtit över hur dålig jag var för att jag inte klarade av Nessa, allt som jag fick kämpa och slita. Hon lärde mig att aldrig ge upp! Oavsett om tränare och andra sa att det i stort sätt va omöjligt. Att hoppa en banan på tredelat på 1,10m när man knappt fick stopp på henne med pelham och graman något år innan. Vi gjorde det, tillsammans, du och jag.

Har jag gjort det en gång, kan jag göra det igen. Måste bara hitta den där gnistan, den måste finnas någonstans....

2 Augusti 2009

2 September 2012

Igår var det en rätt bra dag. Va på skolan, mådde lite sådär men det funkade. Hade dock sovit typ tre timmar så var lite väl trött kanske. Efter skolan mötte jag upp Mattias utanför hans praktik för att sedan cykla hem till min en stund. Finaste bjöd på middag, så vi for på dallas och åt med Simon och Josse. Efter det for vi hem och såg en film innan våra vägar splittrades och jag åkte till stallet för att kika på lite hoppträningar. Blev kvar rätt länge som vanligt...

Idag har dagen varit rätt bra. Hade två bra lektioner på förmiddagen, käkade på skolan med Matilda, gick en sväng på hemmakväll och köpte godis innan jag cyklade hem för att jag hade 2,5 timmas lunch för att jag inte hade någon engelska. Sen var det idrott som gick ovanligt fort faktiskt! Cyklade förbi ica på vägen hem och köpte en sallad. Träffade även Agnes och Ida som jag stannade och pratade med ett tag. Stackars Agnes som inte kunde sluta skratta åt en gubbe som ramlade med cykeln...

Ikväll har jag varit och hopptränat. Red Cirrus som jag oftast gör på torsdagarna. Gick jättebra till en början, ibland sög han på allt, men ibland stod han emot lite. Men hoppade allt mer eller mindre. Tillslut sa han ifrån... Han var bränd i hoppningen när han kom till ridskolan och ibland kommer det fram och då är det inte alls kul... Han kan suga jättebra på hinder sen pallnitar han just när man tror att han ska ta av... Låg på halsen två gånger, tack gode gud för min balans, annars hade jag garranterat fått smaka grus... Men vi tog oss runt banan på slutet med ett stopp på första, annars gick det rätt bra. Men lever på känslan från första delen av ridpasset! ♥

Han är så himla fin, skulle lätt kunna ha honom bara för att ha. Hoppar som en gud när han hoppar, maffig på alla sätt och vis, lite temprament och en otrolig personlighet! Det är ju ännu roligare när han är så annorlunda som han är, fina gula ponnyn!

Vill gör något roligt av mina rosetter men samtidigt känns det som det blir för mycket att ha de på väggen då jag ska upp med tavlor och hyllor... Börjar ha samlat på mig ett par nu och det känns onödigt att slänga ner de i en låda och gömma de i något förråd. Vad skulle ni ha gjort? Eller har ni något tips?

Igår red jag ju lite markarbete med W. Kändes sådär till en början, hon va lite seg, stum och trög samtidigt som hon var rädd för allt. Ändå var hon ganska avspänd. Vi travade lite bommar vilket gick rätt bra, hon har lite för bra påskjut ibland bara. Höjde upp mittenbommen och det gick jättebra första och andra gången, kom upp lite mycket i formen, tredje gången slog hon i rätt ordentligt och fick panik och drog iväg efteråt. La bommen snett gick bra i vänster varv, dock tyckte hon det var obehagligt i höger då det var där vi slog i, men när hon travat hyffsat lugnt från höger gav jag mig med det.

Tog lite galopp och hon kändes mest brydd om allt annat, avspänd någon sekund sen spände hon till, blev rädd för något eller liknande. Travade av i en ganska låg form och sista varvet i trav fick jag mina frustningar och en avspänd häst så gav mig där. Inte vårat bästa pass direkt, men någon gång måste det ju gå dåligt så man får känna att det går bra när det väl gör det!