Första halkan låg på backen och jag visste att det var som värst vid stallet. Ändå tog jag moppen till stallet. Jag är oerhört rädd för att ramla med moppen, kör oftast väldigt sakta i kurver och där jag vet att det kan ligga grus på vägen. Kör efter torsgatan kanske 80% av vägen till stallet och den såg jättefin ut, inte halkig öve huvud taget. Däremot vid stallet var det värre, så tog kvarteret bredvid och körde gångvägen istället och där var det inte halt alls. Väl framme vid stallet var jag hel och hade bra grepp hela vägen till stallet.

Var ganska illamående innan jag åkte till stallet så jag gjorde allt lite snabbt, red ett kort barbacka pass så länge som jag orkade. Gjorde lite lydnadsövningar, start, stopp, rygga, osv. Hon var duktig! Stod och myste med henne rätt länge.

Sen var det dags för hemfärden, tog mig förbi stallet, ut på torsgatan. Drygt en kilometer hemifrån, vid alhems kyrkogård kommer det en katt från höger. Jag hinner inte ens tänka att jag ska bromsa innan moppen viker dig under mig. Jag stupar ner mot trottoar kanten på höger sida medans moppen rasslar iväg till andra körfältet. Jag ser hur det gnistrar om moppen i ögonvårn samtidigt som jag snabbt stället mig upp. Hur gick det för katten? Av ren panik tittar jag efter katten som springer ner i diket på andra sidan vägen. Det var rätt mörkt ute, vad jag hann uppfatta var den inte så långhårig, svart, kanske med ljusa fläckar. Såg ut som den sprang på alla fyra.

Av bara farten skyndar jag mig till moppen som ligger på andra sidan vägen en bit bort. Motorn går fortfarande, jag lyfter upp den och känner hur handleden värker. Kör upp den på trottoaren och ringer efter min storebror då mamma jobbar och pappa är på hockeyn. Tim kommer och skjutsar mig direkt till akuten, tårarna sprutar och handleden värker fruktansvärt mycket. Varenda gupp och rörelse var som att någon bröt av handleden.

På akuten får jag vänta en stund, tillslut får jag komma in, de ger mig alvedon känner på handleden och skickar oss till röntgen för säkerhetens skull. Mamma kommer och löser av världens bästa storebror som var med mig enda tills då, vad hade jag gjort utan honom?

De tar fyra bilder på röntgen. Ännu mer väntan. De hade tittat på bilderna och såg ingen fraktur eller liknande. Förmodligen mest bara en ordentlig stukning och ev. blödning. Men på måndag skulle en röntgen läkare titta på bilderna och om det fanns något annat skulle de höra av sig.

Äntligen fick jag åka hem, slita av mig byxorna och kika på knäet som värkte allt mer och mer ju längre jag satt still. trasiga ridbyxor, hål i långkallingarna och blodigt knä. Mamma plåstrade om mig och tvingade i mig mat då sist jag åt var drygt 6 timmar sen.

Idag har jag fått en hel del blåmärken, hjälmen ser förjävlig ut... Utan den hade jag nog inte varit lika pigg som idag. Trots att jag hade hjälm lyckades jag få en lite fläskläpp också. Vill inte ens tänka hur det skulle ha gått utan. Använd hjälm för guds skull! Rätt som det är är olyckan framme, som för mig. När man minst anar det. Jag hade trots allt ruskigt tur... Jag är mest bara chockad och oroar med hur det gått för katten... Ibland är det jobbigt att vara djurvän...

Var rädda om er! ♥