Senaste dagarna har mitt intresse lagt sig lite på hyllan, vet ärligt inte riktigt vad det beror på... Känns som jag behöver ett riktigt värstig pass nu för att få upp gnistan igen. Ett sånt där pass när allt bara flyter på och känns så lekande lätt. Ikväll kom jag ihåg hur fin Nessa var sista månaden. Hon gick så sjukt bra på det tredelade bridongbettet och remontnosgrimman. Men det tog oss tre år att komma dit.

Idag känns det som att jag vill ha allt serverat på ett silverfat. Jag har varit dålig, tappat nästan all ork och glädje. Inget har varit kul. Men alla gånger jag gråtit över hur dålig jag var för att jag inte klarade av Nessa, allt som jag fick kämpa och slita. Hon lärde mig att aldrig ge upp! Oavsett om tränare och andra sa att det i stort sätt va omöjligt. Att hoppa en banan på tredelat på 1,10m när man knappt fick stopp på henne med pelham och graman något år innan. Vi gjorde det, tillsammans, du och jag.

Har jag gjort det en gång, kan jag göra det igen. Måste bara hitta den där gnistan, den måste finnas någonstans....

2 Augusti 2009

2 September 2012