Blev lilla Ida som jag fick träna med ikväll, precis som jag trodde. Vi fortsatte med samma fokus som förra veckan, ta ridningen "steget längre". Hon kan i stort sätt allt, väldigt välriden! Men hon tuffar gärna på i ett lagomt tempo och tycker det är riktigt jobbigt att vinkla hennes låååånga bakben. Hon har fina gångarter men det krävs lite extra ridning för att plocka fram dom, nummer ett är att hon ska ha ett litet friskare tempo i traven så att man sedan har något att använda sig av. Så hela framridningen red jag henne bara fram för skänkeln, tog hon inte den var jag på henne lite, men det behövs inte mycket för hon är så himla lydig och vill göra rätt. Tillslut när hon förstår att det är faktiskt är arbete så kommer hon igång riktigt bra!

Galoppen är väldigt svår för mig då jag är lite för stor för henne och det är otroligt svårt att komma ner och sitta på bakbenen när hon är så liten. Hon behöver det också då man får lite nedförsbacke känsla annars. Men sista högergaloppen var faktiskt riktigt bra!! Stor skillnad från tidigare. Hon kämpade på bra och vi båda fick svettas lite. ;)

Det har blivit en så himla stor press och stress runt allt vad det gäller tävling och träning. Stressen att komma upp i klasser fortast möjliga, man vill sååå himla gärna att det ska gå bra, sen när det går dåligt blir man bara besviken och det är inte alls kul. Men i själva verket håller vi ju på med hästarna för att vi tycker att det ÄR kul, det är våran hobby. Både vi och hästarna är levande varelser, vi är inga maskiner och det går faktiskt inte alltid som man tänkt sig. Dom dagarna, då måste vi verkligen tänka tillbaka på varför vi faktiskt gör det här.

Jag är nästan glad att hon sa som hon sa och att vi hittade problemet varför Bisse reagerade så starkt som han gjorde. För nu kan jag verkligen släppa denna stress och press att vi måste göra det bra, eller att jag måste göra det bra. Jag är så självkritisk och dömer alltid mig själv, även om jag får beröm tar jag inte åt mig, jag skäms nästan när någon säger att jag är duktig. 

Men nu ska jag verkligen låta det ta tid, känna efter, är jag redo mentalt för det här? Är jag inte det så ska jag inte göra det heller, man förstör bara för sig själv.

Nu har jag avanmält mig inför helgen. Bisse har ju ont i ländryggen så jag skuller hur som helst inte starta, men jag har avanmält mig av mina personliga skäl, för jag är inte redo även om jag kan göra det med ett bra resultat.

Åter igen, det är en hobby, en livstil och vi gör det för att det är kul. Ingen ska tvinga oss till något som vi inte vill och det tar den tid det tar, inget lönar sig om man stressar!

Sen är jag som vanligt sjukt självkritisk och tar på mig allt... Tänker i huvudet "Hur kunde jag över huvud taget vara dum nog sitta på honom?" Men så får man inte tänka även fast jag inte kan låta bli... Jag visste ju faktiskt inte... Men då börjar det att jag visiterar honom för dåligt i huvudet istället. Hatar att alltid ta på mig allt även fast jag inte ska, jag mår så otroligt dåligt över det...

Förhoppningsvis är det bara en överansträngning eller att han har sträckt sig, Anna kommer i alla fall och tittar på honom på torsdag så då får vi nog svar på frågan.

Älskade fina häst...

Onsdag idag, vilket brukar vara en soffdag för mig om jag inte jobbar, vilket det kommer bli, fram till middagen i alla fall! Igår var det tisdag och då har vi ju träning med tävlingsgruppen och det stod hoppning på schemat. Jag fick äran att rida finaste och gulligaste lilla Ida igen, spännande att prova hoppa också! Men det gick alldeles utmärkt, hon är så himla försiktig och klok, tittar lite försiktigt och smyger fram, utan att stanna tar hon sig över på bästa sätt. Tycker verkligen om henne! Dock är hon ju C-ponny så känner mig aningens stor på henne.

Efter ridningen var det hem, duscha och äta för att sedan jobba några timmar på Statoil. Jobbade till 00:15, hade lite svårt att sova och därav rätt matt idag... Men det gör inte så mycket när man missat 3,5 timmar TV-tittande under gårdagen, så jag har det jag gör i soffan, men jag klagar inte för det! :D

Ikväll ska jag även rida för Elin för första gången med Bisse, ska bli riktigt spännande! Red ju Elins häst Pelle lite i somras medan hon var gravid, så då fick jag ju i stort sätt privatlektion varje gång eftersom Elin var med. Men nu kommer hon ut till oss i Innervik varannan vecka, sen rider jag och Moa varannan gång. Så ska alltså rida för henne en gång i månaden ett tag fram över. Sen i helgen kommer AM igen så då blir det ännu mer hårdträning!

Förutom det är det tävling om mindre än två veckor, alltså inte nu till helgen men nästa. Ska jag vara ärlig känner jag mig ganska nervös... Längesen jag tävlade nu och känner att jag inte riktigt har koll på hur det kommer gå och när jag inte vet eller inte har koll på allt blir jag nervös. Vill så gärna att han ska ha humöret på rätt sida och göra bra ifrån sig. Sist vi tävlade inomhus för ett år sedan var han inte alls på rätt humör, men jag spekulerar i att han hade hovbenssprickan redan då och därav inte ville samarbeta. Aja, sänka kraven och gå in och ha kul så kanske det känns bättre, även om jag vill visa upp hans bästa sidor men då måste han vara med mig till 100%. Brukar inte vara nervös på det här sättet annars så det är som en ny grej för mig.

Bästa Moa och Bisse var bäst idag, värme verkligen i hjärtat! Det vart som plötsligt ett samband mellan hoppningen och dressyren, han satt ihop, var följsam och samtidigt räckte det som! Jag ska egentligen inte säga det men nu händer det grejer! Peppar peppar ta i trä, annars är han väl halt imorgon. ;)

Print från film på Moa och Bisse!

Jag tycker verkligen att det har snöat klart nu även om det är himla fint och mysigt. Tanken var att åka till ridhuset idag men jag slår vad om att vi skulle ha kört fast om jag körde dit med hästtransport. Istället for vi ut och plumsade i den nya snön som kommit senaste dygnet. Vissa ställen hade det drivit så mycket att snön var upp till magen på Bissebus. Bra träning trots inte så långt ridpass!

Vi tränade i stort sätt bara på våra svagheter och allt var ändå väldigt bra för att bara Bisse i ridhus. Men man ser verkligen hur mycket han ändrats, han börjar bli så fin nu våran fina prins! Nu är det dags att börja sikta högre och rida LA i år, vi ser väl hur det går, jag ställer inga jättekrav på honom, gör han allt jag ber om så är jag otroligt nöjd bara för det. Han kommer bli otroligt bra om det fortsätter såhär! :D

Bestämde mig för att ta en sväng och hälsa på finaste Vardo nu på morgonen, har inte ens varit där sen snön kom, blir typ ledsen bara av tanken... Men en halv påse morötter till mannen i brun päls så kändes det lite bättre. Snart ska jag ta mig tid och låna honom igen en sväng, tror vi båda skulle uppskatta det!❤️

Jag valde lite motigt att rida för AM i söndags ändå, även fast jag tyckte att Bisse kändes ofrsäch... Men jag ångrar verkligen inte det!! Han är fortfarande stel och svullen efter sparken han fick på hasen, men fan så fin han är, ursäkta språket. Men alltså wow, trots alla motgångar så blir han bara bättre och bättre.

I söndags la vi mycket fokus på mig, att jag skulle komma ner mer i sadeln, vinkla om händerna och sluta handen om tygeln. Det är svårt när man ridit på ett sätt i 13år och sen ska man ändra sig, svårt men fruktansvärt kul när man känner skillnad. Bisse började röra sig mer fritt och jag kände verkligen hur jag hade honom framför mig, det var verkligen en riktig "ahaa"-upplevelse. AM tyckte även att det var stor skillnad på Bisse, trots han varit skadad två gånger sen jag red för henne sist. En helt annan framåtbjudning och ork!

Igår måndag gick vi steget längre till min läxa som jag fick av AM sist jag red för henne. Förvänd och skänkelvikning, jag vet inte vad som hände, men allt som inte brukar funka i ridhus fungerade. Han var uppe i formen, framme till handen, nästan lite för pigg och på, men när han är så kan man plocka fram det där lilla extra. Vänster förvänd och skänkelvikning undan höger var jobbigt men höger förvänd och undan vänster var klockrent!! Hade en helt ny känsla i allt, en positiv känsla som gav mig hopp inför framtiden. Trots att vi stått och tampat på LB nivå i två års tid så har det äntligen börjat släppa. Nu siktar vi mot att starta LA iår och det känns faktiskt inte omöjligt.

När jag hade ridit klart igår och när vi skulle prata om hur passen varit osv så bara öste AM beröm över oss, hon sa: "Kanon, det kan inte vara så mycket bättre än såhär i dagsläget!" och sedan sa hon till dom på läktaren "Såg ni så bra det där var." Jag är så otroligt självkritisk, men när självaste AM som är utsedd till Svensk fellow säger ska ta åt sig när hon säger att man är duktig, så kanske man ska göra det. Jag är så sjukt dålig på att ta åt mig beröm, men jag var faktiskt nöjd själv igår.

Läxa till nästa gång: Rida dressyrprogram(LA) så ofta som möjligt, börja känna lite på öppna/sluta med låga krav, nöja mig när han förstår vad jag ber om och fortsätta jobba med förvänd och sidvärts. Även jobba med min egen sits.

Himla rörig text, men alltså wow vilken häst vi hittat, allt slit börjar kännas värt. Världens finaste Bissebus!

Amme hade massa aktiviteter får våra yngre hjälpledare på klubben så jag hjälpte henne med det. Ångrar inte en sekund av det, vi hade så himla kul tillsammans med barnen, jag mådde verkligen bra i själen efteråt.

Sen red jag Bisse, inget toppenpass direkt. Red i gamla ridhuset och han går inte fram där lika bra som i nya, vet inte om han tycker det är trångt eller kanske halkigt... Red lite övergångar, förvänd och provade lite sidvärts. Sen fick Amme sitta upp och prova honom. Det såg riktigt bra ut! Tyckte typ hon red honom bättre än mig som ridit honom i två år snart. Det var kul att se honom med någon annan på ryggen än mig och Moa. Amme blev positivt i alla fall överraskad över hur han kändes så det var kul.

Var inte hemma förän efter åtta på kvällen så snacka om heldag i stallet!

Vi kämpade med hältor och frågetecken väldigt länge och tillslut fick vi veta att hon hade en kronisk inflammation i vänster bakknä... Hon skulle mest troligt inte svara på behandling vilket hon inte gjorde och blev därmed utdömd... Jag har aldrig känt en sån lättnad av att få ett sådant beslut, men hon hade lidit så länge... Hon ville alltid göra rätt och älskade att arbeta vilket gjorde att hon avbelastade v.bak hela tiden så hon istället visade hältor på andra ställen när hon väl visade något, om hon visade något. Jag kommer sakna henne hela mitt liv, hon var speciell på alla sett...

Hoppas du har det bäst där du är nu, fina underbara W. ❤️

Foto: Lotta Höglund

Kolla bara så snäll och tillfreds han ser ut i blicken!