Eddie är som ni kanske förstått inte så bra som vi hoppats på. Han hade grad 2 på båda knän innan operation, idag är han helt bra på vänster knä och något runt grad 1 på höger efter två operationer på vardera knä. Helst hade det fått vara lika bra på höger som på vänster men nu är det inte det.

Veterinären har gjort allt han kan kirurgiskt... Visst skulle han kunna göra ännu ett till försök men det sliter ju otroligt mycket på lederna och artrosbildningen ökar. Så vi ska nu försöka stärka knäet muskulärt och hoppas vi kan få kontroll på knäskålen den vägen men hjälpa av Tomas. Annars vet jag inte... Han förtjänar det bästa, så annars får man väl leta upp någon specialist inom knän och se om dom skulle kunna hitta någon annan lösning...

Det är otroligt tungt för mitt mamma-hjärta, han förtjänar inte det här någon stans. Han är världens mest glada och positiva individ som jag någonsin träffat. Han har räddat mig i så otroligt många situationer, speciellt när det var som tyngst i skolan och när jag hoppade av. Någon som gråter när jag far hemifrån, ligger och väntar vid dörren för att sedan bli överlycklig när jag kommer hem. Man känner sig uppskattad på riktigt. En riktigt bästavän är vad han är. Han gör allt för mig och då ska jag göra allt för han.