Ni vet när man bryr sig så mycket om någon men det finns inget man kan göra. Lilla E opererades igår för patellaluxation i knäet och jag mår så otroligt dålig av att se honom såhär... Kändes bra direkt efter operationen, allt hade gått bra... Men att vänta på att det ska läka här hemma, se honom så otroligt deprimerad, han vill inte röra sig och om han rör sig är han jättestressad... Jag har så fruktansvärt ont i mammahjärtat, vill bara att han ska vara sig själv, älska allt och alla, vara glad jämt osv... Jag ser hur mycket han lider, finns liksom ingen glädje i hans ögon... Jag ber och hoppas att det här går över fort, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till... :'(