Just nu vill jag bara åka långt här ifrån, glömma allt för stunden. Försöker intala mig själv att det är okej att misslyckas, det är okej att gå en annan väg, det är okej att inte vara som alla andra, alla är unika. Men det finns ingen drivkraft längre, känns som livet bara rasar, jag orkar bara inte. Svårt att tänka att man är nog bra som man är när man inte lyckas med det man vill.

Tur jag har världens finaste pojkar i mitt liv... Mattias, Eddie och Bisse, utan dom vet jag ärligt inte vad jag hade tagit mig till...