Tankarna drar iväg.

En dag med massor av hoppning får mig bara att tänka på en sak. En häst. En hjälte. Världens finaste ponny. Över alla hinder tog hon mig och aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle hoppa banor på 110. Men bäst var hon och vi gjorde det tillsammans, vi gjorde allt tillsammans. Jag saknar henne mer och mer för varje dag som går. Guldponnyn.










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0