Det gör så ont i mig att säga att jag precis skickade iväg mejlet till Strömsholm att jag tackat nej till min plats på gymnasiet. Men jag är i alldeles för dåligt skick nu för att flytta hemifrån, jag har min älskade valp, min finaste pojkvän, familj, vänner och världens finaste Bissebus här uppe i Norrland. Jag kan inte bara lämna allt och flytta 80 mil, jag skulle gå i tusen bitar. Mamma börjar jobba hemma igen i Maj och jag har snart gått klart andra året på gymnasiet. Kändes alldeles för jobbigt att hoppa in i ettan och gå ännu ett år på gymnasiet när jag redan gått om ett år här uppe.

Det här är det bästa för mig och mitte mående, Strömsholm får fortsätta vara en dröm. Men vem vet vad som händer sen? Kan ju faktsikt söka dit som hippolog eller annat efter gymnasiet, kanske är mer passande då. Men det kan bara framtiden visa. Nu ska jag jobba på att må bra och klara av skolan, bara gå vidare. Just nu står jag bara och stampar på ett och samma ställe.

Men jag kan nu säga: "Jag kom in på Strömsholm!"