One year...
Idag är det inte vilken dag som helst... Idag är det exakt ett år sedan jag såg min bästavän en sista gång. Känns som det var igår jag sa farväl samtidigt som tårarna sprutade. Hon var den som alltid fanns där oavsett vad, följde mig som en hund, lekte med mig som en treåring, gnäggade så fort hon fick syn på mig när jag kom till hagen. Jag saknar henne mer och mer för varje dag som går och inget kommer kunna ersätta henne.
En sak som jag aldrig kommer glömma av henne och det är att aldrig ge upp! Hon var den jag var rädd för till en början, hon stack när jag ledde henne, hon drog iväg när jag minst anade det, ute i skogen, påväg till och från hagen, i stallet, på banan. Så många tårar som landat på hennes hals pga att allt kändes meningslöst. Tränare som sa att hon var försvår för mig, att jag borde ha en mer rutinerad, färdig som kunde förbättra mig. Fine, det kanske hade varit bra, men jag gav inte upp.
Sista året med B var det bästa, samtidigt det sämsta. Vi debuterade LB, jag klantade mig och glömde vägen i omhoppningen, så jag la en volt så vi fick 5fel varav ett för tid. Trots det slutade vi på en tredjeplats av fem placerade. Från att knappt gå att leda i grimma kunde jag slänga grimskaftet över halsen samtidigt som hon följde mig för varje steg jag tog. Från att rida med graman, pelham, prova allt för att få stopp på henne, till att rida i grimma och grimskaft, till att tävla på vanligt tränsbett, kontrolerat och bli placerad. Men jag insåg att detta var slutet. Jag tappade mer och mer intresset, hon var 17år och kunde inte blir så mycket bättre. Jag älskade henne av hela mitt hjärta, gör än idag.
Men en sak vet jag, vi lyckades, vi tog oss dit ingen trodde, vi gav aldrig upp för än vi vann. Den 15-16 September 2012 startade vi vårat sista meeting. Nollade 2/3 klasser på vanligt tränsbett, placerade 1/3 och den sista klassen var den bästa någonsin. Hoppade fram samtidigt som jag såg hur alla red som dårar, bommar flög som att det vore plockepin. Jag gick in, hoppade ettan, tvåan, trean, såg inte avståndet till fyran kom nära, korsgalopp till feman, trodde hon skulle stanna på sexan, hoppade superfint, sjuan var ett räcke som jag trodde hon skulle riva, men hon nollade grunden, jag grät, hoppade jättefint på åttan som var gamla tvåan, böjd linje till nian, vände tillbaka på tian och vände mot elvan, kände direkt att hon skulle stanna eller trampa om, men hon klev av tidigt, hängde med, tog en stor väg till tolvan som var ett räcke och hon flög. Den känslan, hon ställde upp, hoppade allt, lydigt och allt var bra. Vi var första nollan men petades ner för prispallen, men jag var nöjd. För mig var det en vinst. Jag minns det som igår...
En vecka efter, eller åtta dagar om jag ska vara exakt, red jag på mitt hjärta en sista gång, på ängen nedanför stallet, barbacka medans Linnea fotade, hon gick ruskigt bra, alldeles för bra... Senare på kvällen satt jag på henne i skötarspiltan samtidigt som tårarna började spruta åter igen efter alldeles för många gånger. Lastade mitt hjärta en sista gång, hon slet sig, sprang till sin box och jag bröt ihop åter igen... Hon gick på luckan stängdes och det var nu det var dags... Hennes mule var alldeles brun och geggig efter att hon slickat på sin favoritgodis... Jag pussade på henne, grät, gick ut, tittade på henne en sista gång innan dörren till transporten stängdes... Jag såg de röda lamporna försvinna i mörkret bort, förbi hagarna och hon var borta... Min bästa vän...
Än idag tänkte jag på henne varje dag, hon finns med mig över allt, ingenting kommer kunna ersätta henne... Hon är det finaste jag någonsin mött...
Nylastad, brun om mulen, ett sista fraväl...
Världens finaste Baronessa..♥
En sak som jag aldrig kommer glömma av henne och det är att aldrig ge upp! Hon var den jag var rädd för till en början, hon stack när jag ledde henne, hon drog iväg när jag minst anade det, ute i skogen, påväg till och från hagen, i stallet, på banan. Så många tårar som landat på hennes hals pga att allt kändes meningslöst. Tränare som sa att hon var försvår för mig, att jag borde ha en mer rutinerad, färdig som kunde förbättra mig. Fine, det kanske hade varit bra, men jag gav inte upp.
Sista året med B var det bästa, samtidigt det sämsta. Vi debuterade LB, jag klantade mig och glömde vägen i omhoppningen, så jag la en volt så vi fick 5fel varav ett för tid. Trots det slutade vi på en tredjeplats av fem placerade. Från att knappt gå att leda i grimma kunde jag slänga grimskaftet över halsen samtidigt som hon följde mig för varje steg jag tog. Från att rida med graman, pelham, prova allt för att få stopp på henne, till att rida i grimma och grimskaft, till att tävla på vanligt tränsbett, kontrolerat och bli placerad. Men jag insåg att detta var slutet. Jag tappade mer och mer intresset, hon var 17år och kunde inte blir så mycket bättre. Jag älskade henne av hela mitt hjärta, gör än idag.
Men en sak vet jag, vi lyckades, vi tog oss dit ingen trodde, vi gav aldrig upp för än vi vann. Den 15-16 September 2012 startade vi vårat sista meeting. Nollade 2/3 klasser på vanligt tränsbett, placerade 1/3 och den sista klassen var den bästa någonsin. Hoppade fram samtidigt som jag såg hur alla red som dårar, bommar flög som att det vore plockepin. Jag gick in, hoppade ettan, tvåan, trean, såg inte avståndet till fyran kom nära, korsgalopp till feman, trodde hon skulle stanna på sexan, hoppade superfint, sjuan var ett räcke som jag trodde hon skulle riva, men hon nollade grunden, jag grät, hoppade jättefint på åttan som var gamla tvåan, böjd linje till nian, vände tillbaka på tian och vände mot elvan, kände direkt att hon skulle stanna eller trampa om, men hon klev av tidigt, hängde med, tog en stor väg till tolvan som var ett räcke och hon flög. Den känslan, hon ställde upp, hoppade allt, lydigt och allt var bra. Vi var första nollan men petades ner för prispallen, men jag var nöjd. För mig var det en vinst. Jag minns det som igår...
En vecka efter, eller åtta dagar om jag ska vara exakt, red jag på mitt hjärta en sista gång, på ängen nedanför stallet, barbacka medans Linnea fotade, hon gick ruskigt bra, alldeles för bra... Senare på kvällen satt jag på henne i skötarspiltan samtidigt som tårarna började spruta åter igen efter alldeles för många gånger. Lastade mitt hjärta en sista gång, hon slet sig, sprang till sin box och jag bröt ihop åter igen... Hon gick på luckan stängdes och det var nu det var dags... Hennes mule var alldeles brun och geggig efter att hon slickat på sin favoritgodis... Jag pussade på henne, grät, gick ut, tittade på henne en sista gång innan dörren till transporten stängdes... Jag såg de röda lamporna försvinna i mörkret bort, förbi hagarna och hon var borta... Min bästa vän...
Än idag tänkte jag på henne varje dag, hon finns med mig över allt, ingenting kommer kunna ersätta henne... Hon är det finaste jag någonsin mött...
Nylastad, brun om mulen, ett sista fraväl...
Världens finaste Baronessa..♥
Kommentarer
Postat av: anonym
blev jätte tårögd av texten:( men varför åker du inte och hälsar på henne?
Postat av: Malin Karlsson
gråter...fy fan <3
Trackback
