Igår kväll tog jag ett sista farväl av min fina vän och i morse tog hon sina allra sista andetag. Jag varken gråter eller skrattar längre, är helt tom, samtidigt som jag är oerhört lättad av att veta att hon inte har ont längre. Men nu är det över, bara det jobbigaste kvar... Att gå vidare. Wendy var så speciell på alla sätt, oerhört känslig, samtidigt som hon var väldigt samarbetsvillig och ville alltid vara med. Mockade man hagen fick man inte en sekund i fred. Hon följde alltid efter en som en hund, buffade på en om hon ville ha uppmärksamhet osv. Ett år lite drygt fick jag lära känna henne och inte ens jag själv förstår hur mycket hon lärt mig, tagit mig ut på storhäst banorna, trots allt känns meningslöst att fortsätta kämpa. Jag kan inget annat än att tacka denna häst för allt hon gett mig. Vila i frid finaste Wendy.