Detta måste vara den jobbigaste dagen någonsin i mitt liv... För första gången på två år måste jag tänka "Vilken dag är det jag ska till stallet nästa gång?" Det finns inget måste längre, det finns inget det här vill Nessa ha, jag måste till Nessa... Varje andetag utan henne gör så fruktansvärt ont, orkar just och pass stå på benen, äter som en gris, dricker som en dinosarie... Känner mig som en daggmask, sladdrig, äcklig och gått i tusen bitar men lever ändå...

För er som inte vet så hade jag Nessa bara på foder och nu lämnat tillbaka henne för att själv gå vidare och lära mig nya grejer.

Måste bara få tacka alla underbara människor som stöttar mig igenom den här smärtan. Utan er skulle jag aldrig palla med det här. Sen vill jag självklart tacka Carro och Eva som har gett mig den här möjligheten att låna den här ponnyn i hela 3år! Det måste ha varit de bästa åren i mitt liv... Ni är guldvärda!

I just wanna hold you in my arms...