Gamla Hästar
Sto • KWPN • 2003
Efter att jag lämnat tillbaka Nessa och sagt farväl till henne så sökte jag en ny häst att hjälpa till med någa gånger i veckan. Jag och mamma kollade runt på annonser och tillslut hittade vi en där de sökte en medryttare som ville rida 2-3ggr i veckan. Inga namn ingenting, men jag mejlade och fick svar nästan direkt. Två dagar senare(höst/vinter 2012) åkte vi till ridhuset för att kika på den här hästen. Wendy, ett överbyggt sto på 9år som just var igångsatt. Men jag kände att det var något med den här hästen som jag tyckte om, även om hon knappt kunde galoppera eller gå på tygeln. Men jag sa direkt när jag satt av att jag tyckte om henne.
Så blev det, jag började rida henne 2-3ggr i veckan, hon flyttade till ridhuset och vi fick mer träningsmöjligheter. Hon var väldigt ljudkänslig och skvättig men hon hade många fina sidor också. Februari 2013 debuterade vi på dressyrbanan och red båda klasserna på 63%, helt över förväntan. Strax därpå blev hon halt och behandlad... Men dryga månaden efter var hon friskförklarad och i Maj startade vi våran andra tävling tillsammans, men jag valde att utgå då hon var alldeles för skvättig och spänd.
Vi fortsatte träna och red en klubbdressyr hemma. Hon var så fin! Red LB:2 och LA:3 med 63% i båda klasserna med bästa känslan. Sen i Juni åkte vi till Södra Umeå Ryttarförening på tredagars meeting. Hon skötte sig ruskigt bra första dagen, lite spänd kanske och domaren var lite snål men så är det. Lördagen red jag in på banan i LB:2 med bästa känslan någonsin!!! Inridningen var rak, perfekt halt, hon är avspänd, bryr sig inte om läktaren, gör första 10 meters volten till höger och vänder över ridbanan precis när ett flygplan ska landa och flyger väldig lågt över anläggningen och W får panik. Efter det var helgen i stort sätt förstörd... Hon var spänd och galopperade på stallet så fort jag mjuknade i handen. LA-debuten på söndagen red vi på 39%... Men hon ägde framridningen, fina fina hästen!
Sommaren kom och olyckan var inne. Hon fick en spark vid vänster bakknä, någon vecka efter en sårskada... Veterinären tyckte vi skulle röra på henne hela tiden så hon inte blev stel. Hon hoppade i stort sätt på tre ben... Men tillslut verkade det bli bra. Vi startade en dressyr i Kåge igen, spänd häst men vi kom runt i alla fall. En klubbdressyr hemma veckan efter där vi vann, samma superkänsla som i Umeå! Sen helgen efter det var det lokal dressyr hemma, en fjärdeplacering i LC:2 och just utanför i LB:0. Hon var så duktig, lyssnade på minsta lilla vink.
Efter det kollade vi upp henne med equiterapeuten och hon sa att det inte alls såg bra ut... Vi åkte med henne till en veterinär i Timrå och fick höra att hon hade en kronisk inflamation och pålagringar i vänster bakknä och att det inte alls såg lovande ut. En behandling, skitt och åtebersök med ett dåligt besked.
19 December 2013 tog Wendy sitt sista andetag. Det gör så ont att hon aldrig fick visa vad hon kunde, hon var så mycket bättre än så och det fick vi se på träning, hon dansade fram, älskade att arbeta, längde mer än hon behövde. Hon var min typ av häst, jag visste det när jag satte mig på henne för första gången, det var hon jag sökte!
Baronessa
Sto • Imp. Holland • 1995
Så blev det, jag började rida henne 2-3ggr i veckan, hon flyttade till ridhuset och vi fick mer träningsmöjligheter. Hon var väldigt ljudkänslig och skvättig men hon hade många fina sidor också. Februari 2013 debuterade vi på dressyrbanan och red båda klasserna på 63%, helt över förväntan. Strax därpå blev hon halt och behandlad... Men dryga månaden efter var hon friskförklarad och i Maj startade vi våran andra tävling tillsammans, men jag valde att utgå då hon var alldeles för skvättig och spänd.
Vi fortsatte träna och red en klubbdressyr hemma. Hon var så fin! Red LB:2 och LA:3 med 63% i båda klasserna med bästa känslan. Sen i Juni åkte vi till Södra Umeå Ryttarförening på tredagars meeting. Hon skötte sig ruskigt bra första dagen, lite spänd kanske och domaren var lite snål men så är det. Lördagen red jag in på banan i LB:2 med bästa känslan någonsin!!! Inridningen var rak, perfekt halt, hon är avspänd, bryr sig inte om läktaren, gör första 10 meters volten till höger och vänder över ridbanan precis när ett flygplan ska landa och flyger väldig lågt över anläggningen och W får panik. Efter det var helgen i stort sätt förstörd... Hon var spänd och galopperade på stallet så fort jag mjuknade i handen. LA-debuten på söndagen red vi på 39%... Men hon ägde framridningen, fina fina hästen!
Sommaren kom och olyckan var inne. Hon fick en spark vid vänster bakknä, någon vecka efter en sårskada... Veterinären tyckte vi skulle röra på henne hela tiden så hon inte blev stel. Hon hoppade i stort sätt på tre ben... Men tillslut verkade det bli bra. Vi startade en dressyr i Kåge igen, spänd häst men vi kom runt i alla fall. En klubbdressyr hemma veckan efter där vi vann, samma superkänsla som i Umeå! Sen helgen efter det var det lokal dressyr hemma, en fjärdeplacering i LC:2 och just utanför i LB:0. Hon var så duktig, lyssnade på minsta lilla vink.
Efter det kollade vi upp henne med equiterapeuten och hon sa att det inte alls såg bra ut... Vi åkte med henne till en veterinär i Timrå och fick höra att hon hade en kronisk inflamation och pålagringar i vänster bakknä och att det inte alls såg lovande ut. En behandling, skitt och åtebersök med ett dåligt besked.
19 December 2013 tog Wendy sitt sista andetag. Det gör så ont att hon aldrig fick visa vad hon kunde, hon var så mycket bättre än så och det fick vi se på träning, hon dansade fram, älskade att arbeta, längde mer än hon behövde. Hon var min typ av häst, jag visste det när jag satte mig på henne för första gången, det var hon jag sökte!
Sto • Imp. Holland • 1995
Allt började med när jag fick prova mammas nya medryttar häst sommaren 2009. En häst som var alldeles för stor för mig, men jag lyckades ändå rida honom rätt bra. Jag hade turen att en av Nessas ägare var där och red en annan häst samtidigt, för hon såg när jag red och tyckte jag var nog duktig för att prova deras ponny.
31 Juli 2009 satt jag upp på Nessa för andra gången i mitt liv med något år emellan första gången. Jag hade hennes huvud vid mitt huvud, hon var stark, pigg och stretig. Vi satte på henne en graman och då vart hon det finaste jag suttit på, något stark men ändå snäll och fin. Jag ville rida henne och det fortsatte jag att göra. Redan två dagar senare var jag i stallet och skulle ta hand om henne för första gången själv och jag fick snabbt där på se hennes egna påhitt. När man tog in henne från stallet ville hon alltid springa tillbaka till sin allra käraste hagkompis. Så det var alltid spännande att ta henne in från hagen.
Men tillslut ville jag börja tävla, så vintern 09/10 var jag tjurskallig och tog striden och började rida utan graman, blev några gånger som jag inte fick stopp på henne, ännu fler tillfällen som jag grät hela ridpasset, men ändå gick det framåt. Våren 2010 startade vi våran första klubbhoppning, haha... Första klassen(50cm) fick jag så många fel man kan få, fick verkligen inte stopp på henne. Carro hennes ägare rastade henne lite innan nästa klass som var 70cm och jag bestämde mig för att styra hela banan oavsett hur fort det fick. Med långa vägar kom vi ändå på en andra plats i den klassen. I Maj startade vi våran första dressyrtävling och jag var så nöjd med henne. Hon var så fin tyckte jag, haha, ingen fröjd för ögat när man tittar på bilder såhär i efterhand dock, haha...
Året gick och vi for ut på en lokal hoppning i Kåge som gick riktigt bra fakitskt. Några ryttarfel men det var faktiskt min absoult första lokala hoppning. Vi kom hem med en rosett från LD i alla fall!
16 December 2010 tog jag henne på foder och flyttade henne till ridhuset. Min dröm gick i uppfyllelse, jag skulle ha en egen ponny alla dagar i veckan och här ifrån gick det nästan bara framåt för oss. Vi fortsatte hoppa LD/LC och plockade hem rosetter från varenda hopptävling under 2011. Dressyren gick framåt men inte alls lika bra som hoppningen.
Under 2011 fick jag allt mer förtroendet innom hoppningen, började träna på 100-110 banor på träning och hon hoppade som aldrig förr. Dressyren fick vi mer flyt i också och början på 2012 plockade vi hem våran andra dressyrrosett individuelt och debuterade LB hoppning på hemmaplan med en ryttarmiss i omhoppningen, ändå slutade vi på tredje plats av fem placerade!
Nu kom vårat största bakslag... Hon slutade suga på hinder och var inte alls lika positiv till arbete. Så jag pausade våran träning och under hela sommaren fick hon bara gå ute i skogen och busa. Hösten 2012 kom vi tillbaka lite, red henne nu bara på enkelt tredelat bett och hon började äntligen suga tag på bettet och vi började hoppa igen. Hon var bättre än någonsin, hoppade genom hela kroppen lyfte på benen och använde ryggen. Vi startade vårat sista meeting i Luleå i September, red felfritt 2/3 klasser, placerade i LC på lördagen och hoppade LC+5 på söndagen med den bästa känslan någonsin. På vanligt tredelat, hon var inte minsta lilla stark och gjorde allt jag bad om och hoppade som en gud.
Det var dagen jag tog beslutet. Det här var slutet på våran saga, hon ska få sluta medans hon tycker det är lätt och kul, vi skulle inte komma längre och hon började gå med åren så jag bestämde mig för att lämna tillbaka min fantasiska foderponny. 24 September 2012 kom hennes ägare och hämtade henne. Det var sista dagen jag fick se min älskade vän, sista dagen hon gnäggade och spetade öronen när jag kom och skulle hämta henne i hagen, sista gången jag fick mysa med den som förstod mig bäst, jag hade sagt farväl till min bästa vän och det gör ont än idag i mitt hjärta, saknar henner varenda dag. Min fina ängel!
Miranda IV
Sto • New Forest • 1983
31 Juli 2009 satt jag upp på Nessa för andra gången i mitt liv med något år emellan första gången. Jag hade hennes huvud vid mitt huvud, hon var stark, pigg och stretig. Vi satte på henne en graman och då vart hon det finaste jag suttit på, något stark men ändå snäll och fin. Jag ville rida henne och det fortsatte jag att göra. Redan två dagar senare var jag i stallet och skulle ta hand om henne för första gången själv och jag fick snabbt där på se hennes egna påhitt. När man tog in henne från stallet ville hon alltid springa tillbaka till sin allra käraste hagkompis. Så det var alltid spännande att ta henne in från hagen.
Men tillslut ville jag börja tävla, så vintern 09/10 var jag tjurskallig och tog striden och började rida utan graman, blev några gånger som jag inte fick stopp på henne, ännu fler tillfällen som jag grät hela ridpasset, men ändå gick det framåt. Våren 2010 startade vi våran första klubbhoppning, haha... Första klassen(50cm) fick jag så många fel man kan få, fick verkligen inte stopp på henne. Carro hennes ägare rastade henne lite innan nästa klass som var 70cm och jag bestämde mig för att styra hela banan oavsett hur fort det fick. Med långa vägar kom vi ändå på en andra plats i den klassen. I Maj startade vi våran första dressyrtävling och jag var så nöjd med henne. Hon var så fin tyckte jag, haha, ingen fröjd för ögat när man tittar på bilder såhär i efterhand dock, haha...
Året gick och vi for ut på en lokal hoppning i Kåge som gick riktigt bra fakitskt. Några ryttarfel men det var faktiskt min absoult första lokala hoppning. Vi kom hem med en rosett från LD i alla fall!
16 December 2010 tog jag henne på foder och flyttade henne till ridhuset. Min dröm gick i uppfyllelse, jag skulle ha en egen ponny alla dagar i veckan och här ifrån gick det nästan bara framåt för oss. Vi fortsatte hoppa LD/LC och plockade hem rosetter från varenda hopptävling under 2011. Dressyren gick framåt men inte alls lika bra som hoppningen.
Under 2011 fick jag allt mer förtroendet innom hoppningen, började träna på 100-110 banor på träning och hon hoppade som aldrig förr. Dressyren fick vi mer flyt i också och början på 2012 plockade vi hem våran andra dressyrrosett individuelt och debuterade LB hoppning på hemmaplan med en ryttarmiss i omhoppningen, ändå slutade vi på tredje plats av fem placerade!
Nu kom vårat största bakslag... Hon slutade suga på hinder och var inte alls lika positiv till arbete. Så jag pausade våran träning och under hela sommaren fick hon bara gå ute i skogen och busa. Hösten 2012 kom vi tillbaka lite, red henne nu bara på enkelt tredelat bett och hon började äntligen suga tag på bettet och vi började hoppa igen. Hon var bättre än någonsin, hoppade genom hela kroppen lyfte på benen och använde ryggen. Vi startade vårat sista meeting i Luleå i September, red felfritt 2/3 klasser, placerade i LC på lördagen och hoppade LC+5 på söndagen med den bästa känslan någonsin. På vanligt tredelat, hon var inte minsta lilla stark och gjorde allt jag bad om och hoppade som en gud.
Det var dagen jag tog beslutet. Det här var slutet på våran saga, hon ska få sluta medans hon tycker det är lätt och kul, vi skulle inte komma längre och hon började gå med åren så jag bestämde mig för att lämna tillbaka min fantasiska foderponny. 24 September 2012 kom hennes ägare och hämtade henne. Det var sista dagen jag fick se min älskade vän, sista dagen hon gnäggade och spetade öronen när jag kom och skulle hämta henne i hagen, sista gången jag fick mysa med den som förstod mig bäst, jag hade sagt farväl till min bästa vän och det gör ont än idag i mitt hjärta, saknar henner varenda dag. Min fina ängel!
Miranda IV
Sto • New Forest • 1983